Perspektiv

Att vara arbetarklass och arbeta med kultur är att ständigt känna sig som katten bland hermelinerna. Ständigt behöva förklara sig, ständigt känna sig tagen för en annan klass, fastän man inte är. Ständigt vilja lyfta fram ett annat perspektiv, gå de nedsläckta gatorna, till gränder där få bryr sig om att titta.

Det finns två vägar, lämna sin bakgrund och tas upp av en annan klass, det alternativ som väcker jubel i den klass som resan går till eller vara kvar och rapportera från det perspektivet som nästan alltid ligger i skugga. 

Vad är det vi behöver för att bilden av vårt samhälle ska bli hel? Fler som klassreser eller fler från arbetarklassen som rapporterar? Som ser med den blicken som ingen från en annan klass kan se. Jag säger som Elsie Johansson: Nej jag har inte gjort en klassresa, jag lämnar inte min klass, men jag har gjort en bildningsresa.

Jag kommer skriva mycket mer om det här, men nu sätter vi igång. Sätter igång vad då? Skriva det jag vill skriva om. Tankar jag fått, händelser, böcker jag läst. Jag kommer också bjuda in andra, att skriva. Mer ramar än så finns inte nu, det får utvecklas.

Välkommen!

Kommande planerade texter- skriv gärna till mig vad du vill skriva om!

• Arbetarnas arena- facktidskrifternas tidigare rikliga publicering av kulturmaterial i tidskrifterna
• Att prata klass med medelklassen
• Trovärdighetsproblem- när litteraturen försöker leva sig in men blicken avslöjar klasstillhörigheten