Av blod och järn- dikter av Anne-Marie Palm-Jensen

På 1990-talet träffade jag Anne-Marie Palm-Jensen på olika poesiscener där oetablerade poeter, långt ifrån etablerade poeters scener, var välkomna att läsa sina dikter. En av scenerna var Krogens Poeters Parlament, som en gång i månaden hyrde en scen i restaurang Trollflöjten vid Södra station i Stockholm. Det var den första scen jag besökte för att läsa mina dikter och det var där jag träffade den tidens rika galleri av poeter som de flesta aldrig hört talas om. Jag var även en del av arrangörsgruppen under ett tag. En fantastisk tid.  

1997 gavs det ut en antologi med tolv av dessa poeter "Hela staden står i lågor". Anne-Marie Palm-Jensen var en av dem. Jag minns så väl hennes dikter och hennes sätt att läsa och det gör mig glad att tänka tillbaka på. Jag har med mig hennes röst när jag läser hennes dikter i efterhand. 

Dikter från Nockeby har jag stående i min bokhylla med en dedikation i från Anne-Marie. Hennes andra diktsamling råkade jag av en händelse på härom månaden, när den stod framställd på biblioteket i Alvik. Anne-Marie, tänkte jag och greppade direkt boken. Kom hon ut med en till? Hela minnesparaden från den tiden kom tillbaka. Varför hade jag ingen koll på att hon kom ut med en till? Det hade jag inte hört talas om. Men det är precis så det är, om de scenernas poeter skrevs det nästan aldrig. Så är man inte i den sfären just då, är det stor risk att man aldrig får veta. Jag försökte få tag på boken, men förlaget som distribuerade den, Seelig, var nerlagt. Den fanns ingenstans utom på några bibliotek, som tur var. Annars hade den bara sjunkit djupt ner i den osynlighet som många poeter hamnar i.

Det är därför jag skriver den här texten nu, för att jag saknar Anne-Marie, de scenernas unika poeter och för att jag vill föra vidare hennes poesi till några fler.

Om Av blod och järn

I Anne-Marie Palm-Jensens andra diktsamling ”Av blod och järn” får vi möta en dotter i sitt inre samtal med den nyligen avlidna modern. Deras starka band och deras konflikter står i centrum. Vi får berättelsen om dotterns liv, det hon hoppats på, det som inte blev, det som blev istället.

//”Du får inte skriva om mig”
sa du
Jag tänkte:
jag publicerar
när hon är död
Men det verkar
som om jag
             först
kunde skriva det nu
                    överhuvudtaget//

Genom allt löper den komplicerade relationen till modern. En ibland desperat vilja att göra sig fri och samtidigt att ha blivit beroende. Mamman som vill göra om henne, hon ska vara tyst och lydig, banta, sminka sig. Som kontrollerar och binder henne. Hon blir psykiskt sjuk, läggs in. 

//Du gödde med Tosca
bantade med fiskgratäng
På söndagarna
               fick jag
                       äta
Jag blev tjock
Puff in i ugnen//

Dikterna är ibland destillat och ibland malande omtagningar, precis som tankar har en tendens att återkomma. Saknaden som finns där, det inre samtalet med modern som är möjligt först efter moderns död.

//Dina vänner saknar dig
Inte jag
Jag tänker på dig
                       natt och dag//
 

Det är stark berörande, bildrikt och intressant.

//Fanns det någonting
idag
värt att leva för?”
Fanns det
någonting idag?
Det tänkte jag vid dagens slut
Oftast var det
utsikten
genom fönstret
Ljuset på snön
              på träden//

Referenserna till en annan tid, med detaljer som vi som är lite äldre känner igen. En svunnen tid, där det inte var ovanligt att yngsta dottern skulle bli hemmadotter, stanna hos en ensam mamma. Så var min mammas framtid tänkt att bli, men hon bröt sig loss. Även ord som förändrats, som att vardagsrum då kallades Stora rummet. Det rummet var inget rum för vardagen, det var det stora rummet, dit man bjöd in gästerna. Detaljerna, de mörka och de ljusa.

//Vi satt på
Ulriksdals värdshus
hela familjen
och såg skymningen
vi satt i en glaspaviljong
L’heure bleue
Det var vackert
Vi åt queneller
med grillade tigerräkor
Sedan blev det mörkt
Ljusen från kandelabrarna
speglade sig i fönstren
Vi var ensamma i paviljongen//

Psykvården, några ord om Beckomberga, Sct Hans, läkare som försöker få in komplexa människor i passande diagnoser, som inte ser på miljön runt en patient, biträden som nyps, och försöken att hålla pillerälskande läkare ifrån sig.

//”Du var psykotisk” sa du
Jag hade varit förkyld
och gjort konst
i min lägenhet
Stille og roligt
Experten i vitt
Du slängde in mig
när det blev fel
                på dig
Jag kom ut
             ibland    
                    Efter några dar//

Och sedan alltid konsten som syre för livet, att få gå på konstutställningar och inreda ett vackert hem. Att få sitta uppe på nätterna och skriva, dricka ett glas och röka. Hur hennes liv tar en annan riktning när hon börjar skriva.

//Det är obotligt
tänkte jag
Det är nog
schizofreni
Det är ärftligt
Men jag blev bra
Och mitt liv är inte förstört
Inte så förstört som det var
Inte sedan jag började skriva//

Det är som att bjudas in till en människas liv och ständigt mellan raderna låta sitt eget liv speglas däri och få berättelsen om samhället i den tiden.
Jag vet inte hur det är för de som aldrig hört författaren läsa sina dikter men för mig blir det så att jag läser diktsamlingen på det sätt som jag hör att hon skulle läst den för oss. Här finns kriser, förtvivlan, kärlek, värme, hopp, humor, sorg och en förunderlig livsglädje för de små detaljerna som är ett liv. En berörande diktsamling.

//Din långa botgöring
gav resultat
Vi försonades
Det jag hade att säga
Säger jag nu
När du är död
Jag har varit tyst
                  länge//

Mer om Anne-Marie Palm-Jensen

Anne-Marie Palm-Jensen (1946-2021) var uppvuxen i Äppelviken i Bromma. Hon bodde senare i Nockeby i många år. Anne-Marie Palm-Jensen tog en fil.kand i Lund, var verksam inom teatern, bland annat i Teatersällskapet Proteus, Teater 23 i Malmö och var regiassistent på Malmö Stadsteater och i Köpenhamn. Arbetade även på konstgalleri och som bildredaktör.

Hon gav ut två diktsamlingar "Dikter från Nockeby" (2001)  och ”Av blod och järn” (2003). Båda utgivna på Författares bokmaskin. En av hennes dikter, "Gullebarn", finns också publicerad i antologin "Poesi on-line", utgiven av Författares bokmaskin (1996). Fem av hennes dikter: "Paradisets trädgårdar," "Tolvan", "Nockeby torg", "Kersö" och "Drottningholm" finns också utgivna i antologin "Hela staden står i lågor" utgiven av Krogens och gatans poeters parlament i Stockholm (1997) och i antologin Slamtology (1998) finns "Grappan" och "Gullebarn".