Etablissemanget och hur de kommer undan med allt av Owen Jones
Det demokratiska samhälle vi lever i, där vi väljer de som politiskt ska styra våra liv, vad håller på att hända med det egentligen?
Har demokratin kidnappats av starka intressegrupper, storföretag, grupper med högerideologier, mediafolk, pr-folk och finansaktörer, det så kallade etablissemanget, mäktiga grupper med makt och pengar? Det menar Owen Jones, en ung historiker, kolumnist och samhällsdebattör.
I fyrtio år har etablissemanget fört en mycket medveten kampanj för att slå
sönder den gemensamma välfärden. Men hur
har de gjort det? Och hur tar folket tillbaka makten från dem?
Boken tar sin början i slutet på 1940-talet, då den gamla
eliten, bestående av kapitalägare, såg sig starkt utmanade av folkrörelser som
ville överföra makt och rikedom från fåtalet till flertalet, med
arbetarrörelsen i spetsen. Det gamla etablissemanget hade förlorat. Hur vände
de då denna utveckling till var den är idag?
För det första menar Jones att Etablissemanget först försökte sprida sin nyliberala ideologi, en ideologi som bland annat säger att girighet är något bra, att privata företag i princip alla lägen sköter saker bättre än den offentliga sektorn, med mera. Det gjorde man genom att starta tankesmedjor och PR-byråer som spred dessa trossatser. När sen grunden var lagd och dessa idéer fanns ute i samhället så väntade man på en kris, för etablissemanget tänkare insåg att det skulle vara lättare att driva igenom det de ville när saker och ting går dåligt – när det mesta går bra är folk inte lika förändringsbenägna.
När så ekonomin började gå sämre i Storbritannien i slutet av 1970-talet så använde man det som ett tillfälle för att driva igenom sin agenda. 1979 blev Margaret Thatcher premiärminister, och drev under sin tid på posten igenom många saker som etablissemanget hade på sin önskelista. Media och rättsväsende användes också av detta nyliberala etablissemang för att säkra och cementera sin makt.
Genom hela boken tas en rad detaljerade exempel upp som illustrerar och stöder
författarens teser. Till exempel så nämner författaren många
högerpolitiker som har gått från politiken till företagsvärlden, och vice
versa. Som i sin nya miljö använt sina kontakter för att gynna sig själva och
stora företag. Mycket fakta och siffror rörande bland annat hur mycket
skattepengar som går förlorade för att företag smiter från skatt, antalet döda
i samband med utförsäkringar i Storbritannien tas också upp.
Mängden fakta och namn blev ibland överväldigande, speciellt för mig som inte är så insatt i Storbritanniens politik och näringsliv.
Denna mentalitet sammanfattas lättast i Loréals slogan ”I’m worth it” - jag förtjänar att tjäna 400 ggr mer än dig, för jag är så driftig och en sån entreprenör, och du förtjänar att vara fattig för du är så lat och okunnig.
Författaren använder också intervjuer med medlemmar av etablissemanget och
etablissemangets kritiker och motståndare för att försöka illustrera och förstå
etablissemangets tankesätt och mentalitet.
Denna mentalitet sammanfattas lättast i Loréals slogan ”I’m worth it” - jag
förtjänar att tjäna 400 ggr mer än dig, för jag är så driftig och en sån
entreprenör, och du förtjänar att vara fattig för du är så lat och okunnig.
Denna mentalitet leder till sådant som att bidragsfusk bekämpas väldigt hårt,
medan man ser mellan fingrarna med skattefusk, som kostar staten mycket mycket
mer.
Det här är en bok för den som har anat att mer och mer makt
samlats i färre händer. Som vill kunna lägga ihop två och två och
se hur detta har skett, vill se etablissemangets sanna ansikte.
Det är i denna belysning av maktens sanna natur som boken
har sin styrka, och det är det som jag tycker gör den viktig. Owen Jones
lyfter upp de som så länge har verkat i kulisserna, upp på scenen, så att
deras verkliga identitet blir tydlig för läsaren.
Boken gjorde mig både arg, förvånad, nedstämd, men också
hoppfull. Genom att visa hur den maktförskjutning som har skett de senaste 40
åren har gått till, så inser jag att hur det är nu, inte är hur det måste vara.
Utvecklingen har medvetet drivits på av det nya etablissemanget.
Owen Jones ger också förslag på strategier som vänstern kan
använda för att vända utvecklingen, till exempel så anser han att Storbritanniens
största demokratiska rörelse, fackföreningarna, behöver stärkas så att de
återigen kan vara den motvikt mot arbetsgivarnas makt som de en gång var. Han
tror också att vänstern behöver föra ut sina idéer mer, precis som etablissemanget
gjorde innan de lyckades ta makten.
Fernando Morén
