Film: Grymma Tider- sånger om välfärdssamhällets sönderfall

 Språket vi använder för att kommunicera detta raserande av vår välfärd är patriarkalt ekonomiskt

Grymma tider- vårdarbetares sånger är en finsk dokumentärfilm regisserad av Susanna Helke som hade premiär i mars 2023. Hennes ambition med filmen har varit att lyfta sönderfallet av välfärdssamhället. Filmen bygger på vårdarbetares berättelser. På grund av risk för repressalier vågade endast en av dem, Tiina, framträda i filmen. Därför är det körer som sjunger fram alla inlämnade vittnesmål om krisen i vården. 

Filmen växlar mellan dokumentära inslag där vi får möta specialistsjuksköterskan Tiina, anhöriga, politiker, forskare, företagare som berättar om oron för vården, demokratin och landet och körernas mässande. De sjunger om hur dödströtta de är, om att de inte får säga sitt namn eller vem de arbetar åt till de anhöriga, att de inte heller får berätta för dem om personalbristen: 

”Den som klagar är inkompetent”.

De sjunger i förtvivlan över hur de tvingas ta oetiska beslut varenda dag, om, kaoset och förtvivlan:

”Och i det fruktansvärda kaoset låg den avlidna kvinnan fortfarande.”

Hur bristfällig vården av de äldre blev: 

”Vi var tvungna att lämna personer i sina rullstolar hela dagen och spänna fast dem med ett bälte.”

Om hur de förändrade arbetsvillkoren får de att lämna ett yrke de älskar: 

”Jag beslutade mig för att lämna yrket för att slippa ta oetiska beslut varje dag.”

Hållbarhetsgapet och skatterna

Platsen för dokumentären är Kaavi kommun i Finland där kommunpolitikerna en dag får för sig att låta det stora globala vinstdrivna företaget Attendo att ta över det trygga och omtyckta vårdboendet på orten. Man skyller på Hållbarhetsgapet, alltså att staten har mer utgifter för välfärdssamhället än det får in på sina skatter.

Hon riskerar sitt jobb och blir svartlistad av både företaget och kommunen. Hennes engagemang, erfarenhet och kunskap, representerar den goda vården

Huvudperson i dokumentären är modiga, kunniga och empatiska Tiina som vågar larma och kritisera. Hon skriver bland annat en debattartikel om nedskärningarnas konsekvenser och bjuder in kommunens politiker att följa med henne under ett nattpass. Hon riskerar sitt jobb och blir svartlistad av både företaget och kommunen. Hennes engagemang, erfarenhet och kunskap, representerar den goda vården. Den som vi alla vill att vi och våra anhöriga ska kunna få när den dagen kommer.

I filmen sätts ljuset också på den allt ökande storleken på byråkratin, pappersarbetet, de många tjänstemännen som anställs, samtidigt som folket som utför arbete blir allt färre.
Nedskärningarna kommunerna gör ger konsekvenser som blir kvinnornas ansvar. De får göra arbetet utan lön. Det drabbar dem flera gånger om. När de går ner i arbetstid förlorar de inkomst vilket påverkar deras framtida pension. Kommunens nedskärningar för att klara skattesänkningar som framförallt gynnar männen, betalas alltså av främst av kvinnorna.

Beslutet påverkar de äldre, de anhöriga och vårdpersonalen. Det införs nya arbetsvillkor, personaltätheten minskar och kritik mot företaget blir förbjudet. Lokala företag, bland annat byns apotek och företaget som lagat maten till äldreboendet förlorar sin utkomst eftersom bolaget har egna leverantörer utanför byn.

Den nya effektiviserade vården som ska ge mer vinst till aktieägarna, sker bland annat genom att 66 gamla tas om hand av endast två personer på natten.

Robotar, digitala vårdrum och fantomskötare

Robotar för sällskap och vård via digitala vårdrum. Vi får följa med och se personal som sitter i små bås med datorer och på det sättet ”besöker” de gamla, ropar till dem genom skärmen: ”har du ätit, hur mår du, har du tagit din medicin?”. Äldre personer som försöker navigera i det digitala.  Kommunpolitikerna är minst sagt aningslösa och talar sig varma för detta nya.

Affärslivets moral har blivit de folkvaldas.

Kören sjunger: ”Hjärtelandet har plundrats. Vi blöder öppet”.

Vi får också träffa två äldre män som bor i kommunen och har sina dementa fruar på boendet. De berättar om oro, inte bara för sina nära utan för att de folkvalda kommunpolitikerna inte längre lyssnar på folket.  Att demokratin lyser med sin frånvaro. Bakom lyckta dörrar fattas beslut som påverkar dem utan att de har något att säga till om. Pengarna rinner ur kommunens kassa rakt ner i fickorna på det globala vårdbolaget.

I Finland finns offentlig statistik för personaltäthet som används vid upphandlingar. Men på schemat på äldreboendet kan det stå personal som inte finns, så kallade ”fantomskötare”.

Affärslivets moral har blivit de folkvaldas.

Kören sjunger: ”Hjärtelandet har plundrats. Vi blöder öppet”.

Ett kvinnofientligt ekonomiskt paradigm

I samband med premiären av filmen anordnar finska institutet ett panelsamtal. Varför får detta pågå och hur gör vi för att stoppa är några av frågorna. Filmens regissör Susanna Helke menar att i alla diskussioner om krisen i vården utgår vi från ett ekonomiskt paradigm där varje diskussion inleds med Hållbarhetsgapet. För att ändra på vårt sätt att tänka kring det här, kommer det krävas en form av revolution. Hon menar att vi är som hjärntvättade och att språket vi använder för att kommunicera detta raserande av vår välfärd är patriarkalt ekonomiskt. En ekonomi som inte tar hänsyn till hur detta påverkar kvinnorna. En kvinnofientlig ekonomi. Som alternativ till den finns feministisk ekonomi som tar hänsyn till hur kvinnor påverkas av politiska beslut.

Av Jane Morén

Delar av recensionen är tidigare publicerade i Feministiskt Perspektiv 2022.