Ellen Key måste stoppas- En poetisk, musikalisk och konstnärlig föreställning om viktig kvinnohistoria

Foto: Jane Morén

Det är maj 2026. Jag reser med tunnelbanan till Tensta. När jag stiger av och kommer upp på Tensta torg är det första jag hör någon som ropar Ellen Key. Det är två kvinnor som omfamnar varandra. Och i kör ropar de hennes namn. Ellen Key! De har stämt möte, de ska gå på musikteaterföreställningen i Tensta konsthall.

Det är 100 år sedan Ellen Key dog, 76 år gammal efter ett otroligt liv för en kvinna född på 1800- talet. Hon hade uppmuntrats av sin mamma, som gett henne ett eget rum att skriva i. Som flicka på den tiden, var det otroligt.  Ellen Key kom att skriva flera böcker, varav den om pedagogik och barns frihet, Barnets Århundrade, gjorde henne känd. Hon stred för jämställdhet och kvinnlig rösträtt. Hon var också mycket intresserad av att öka bildningen bland arbeterskor.

Hennes åsikter var kontroversiella. Att hon som kvinna hade starka åsikter gjorde att hon mötte både beundran och motstånd. August Strindberg var en av dem som ansåg att hon gick för långt i sin strävan efter att kvinnor skulle bedömas likvärdiga männen. Det bildandes t.om en förening, Föreningen Ellen Key måste stoppas. Det är den som gett den musikaliska teaterföreställningen dess namn.

På vägen mot scenen får publiken gå mot platserna där de ska sitta genom ett hav av banderoller med slagord bland annat om kvinnlig rösträtt och att barn är inte mattor och därför inte ska piskas. Det är fullsatt till sista stol, i sista föreställningen av 7. 

På scenen står ett bord med två stolar. Ovanför bordet hänger en lampa i vilken det hänger många papper med Ellen Keys handstil. Tankar som hon satte på pränt och som nått ut. På scenen hänger fanor med slagord och står en avskiljare i spets formad som en dörr, eller är det ett fönster, bara fantasin bestämmer. Vi befinner oss i alla fall i Strand, huset vid Vätterns strand som Ellen Key kunde köpa efter sina framgångar. Här blev en mötesplats för bland annat dåtidens författare och konstnärer. Huset är projicerat på väggen bakom scenen, upplyst av ljus här. Upplyst av kunskap, upplysning och som ett kreativt, bildande nav i den tiden, tänker jag.

På scenen kommer de in, de tre som kommer gestalta Ellen Keys liv.  Anneli Jordahl, prisbelönt författare som bland annat har skrivit romanen ”Jag skulle vara din hund om jag bara finge vara i din närhet”, som handlar om Ellen Key.  Catti Brandelius konstnär och musiker, känd bland annat som musikartisten Miss Universum och Åsa Johnsen, musiker, som också har rollen som Ellen Keys älskade Sankt Bernardshund.

Under en timmes föreställning får vi leva oss in i en del av Ellen Keys liv. Relationen med hushållerskan Malin Blomberg, kärleken till Urban von Feilitzen, kampen för frihet, bildning, jämställdhet och motståndet.

Det är en fartfylld musikalisk och konstnärlig föreställning där scenografin av Linn Delin lyfter fram detaljer och skapar stämning. Scenkläderna är dåtidens, musiken och dansen nutidens. Det gör att det inte blir bara historia utan också nu, något vi känner igen. Det här händer nu. Det här hände då. Tack vare de som kämpade mot män som med emfas sa "ööh" eller andra grymtanden av motvilja, men inte gav upp, står vi kvinnor idag på en plats vi inte hade haft om inte de hade. 

Hela tiden kommer den strofen i mig, betydelsen av det och betydelsen av att vi lyfter fram detta ur skåpen om och om igen. 

I föreställningen finns också ett stråk av klasskillnader, gestaltade av Malin Blomberg, hushållerskan, som en gång när hon var i tjugoårsåldern fotvandrade 40 mil för att kunna säga tack till Ellen Key för hennes böcker. Där och då blev hon anställd av Ellen som hennes hushållerska. Hon fick en plats där böcker och bildning var tillgängligt i den mån hon hade möjlighet på kvällarna efter arbetet. 

De fick en relation med stor respekt men också där skillnaden i egenvärde var uppenbar. Malin var alltid orolig och rädd att inte vara bra nog, Ellen var självsäker. Just det driver in mina tankar på funderingar om vad som kommer med av historien beroende på vem som berättar och gestaltar den i en annan tid. 

Anneli Jordahl och Catti Brandelius gör många fina scener tillsammans och var för sig. Anneli Jordahls röst och känsla vid läsning berör och Catti Brandelius tolkning av stridbara Ellen Key fångar en kvinna som tar plats på ett självklart sätt. Musiken fungerar mycket bra i föreställningen, det blir som kampsånger, sådana man använde mycket i tider där man behövde gå samman för att lyckas förändra det som man tyckte var fel. Sångtexterna handlar bland annat om drömmar och förhoppningar och om att bli attackerad men resa sig igen.

Inte allt fick jag grepp om, men att på bara en timme lyckas berätta och engagera publiken i den historiska kampen sceniskt, poetiskt och musikaliskt är bra gjort. I slutet stod flera upp och sjöng med. 

Manus av Anneli Jordahl och Catti Brandelius. Musiken är skriven av Catti Brandelius, Juno Brandelius och Eric Palmquist. Scenografi av Linn Delin, Atelier Delin

Ellen Keys fantastiska bevarad hem Strand beläget precis vid Vätterns strand vid foten av Omberg i Östergötland tar varje år sedan hon testamenterade egendomen till arbetande kvinnor som behövde vila.